Rapport från årets stora e-hälsoevenemang, Vitalis

23 May 2025 // Björn Genfors

Den stora mötesplaten inom svensk e-hälsa, den kombinerade konferensen och mässan Vitalis, har precis avslutats. För första gången på många år (kanske nånsin?) var antalet föreläsningsspår färre än föregående år. De upp till 19 parallella spår som fanns i år är fortfarande på tok för många, men likväl en förbättring från förra årets 25. Förändring i rätt riktning!

Dessa många spår gör förstås att upplevelsen av ”de övergripande teman som kunde skönjas på konferensen” blir väldigt individuell. För min del blev det tema som jag tar med mig från årets konferens frågan kring bästa vägen för framdrift i nationella projekt. Det är en frenetisk aktivitet på området nationell svensk e-hälsa för tillfället - några axplock:

• E-hälsomyndigheten har flertalet uppdrag, bl.a. om det Europeiska hälsodataområdet (EHDS), nationell digital infrastruktur (NDI) och infrastruktur för nationell vårdförmedling.
• Regionernas gemensamma Nationellt system för kunskapsstyrning arbetar kontinuerligt med frågor som rör strukturerad vårdinformation och en regiongemensam vårddatastrategi
• Socialstyrelsen förbereder som bäst för införandet av ICD11.

Gemensamt för all nationell e-hälsa är att den i slutändan kommer att påverka (drabba?) alla kommunerna och regionerna (och för enkelhetens skull räknar jag privata vårdgivare som utför offentligfinansierad vård till den kategorin), samtidigt som att det alla regionala skillnader till trots, är viktigt att man gör lika. Detta ställer stora krav på samarbete, både kommunerna och regionerna sinsemellan, och mellan dessa å ena sidan och statliga myndigheter å andra sidan.

Samverkan människor emellan (”grupparbete” som någon kallade det) är svårt nog som det är. Blandar man därtill in flertalet organisationer med varsin beslutshierarki, prioritetsordning och unika förutsättningar blir ekvationen särskilt svårlöst. Förenklat kan man dela in lösningsförslagen kring bästa vägen för framdrift i två läger - det läger som tycker att det bara är att bemyndiga en stark part att fatta ett beslut och sen låta alla parter jobba i enlighet med det beslutet (eftersom hur man än gör kommer ändå någon att bli besviken), och det läger som tycker att det är bäst att tänka igenom vägval först och att börja i mindre skala eller omfattning.

I princip handlar det om den ständiga kampen mellan ifall det viktigaste är hur fort man rör sig (kaninen) eller i vilken riktning man rör sig (sköldpaddan). Självklart är verkligheten snarare en balansgång mellan dessa extremer än ett svart-vitt val, men två tydliga läger framstod likväl. Jag, som hör till sköldpaddegänget, tyckte att det var befriande att höra en överläkare som presenterade ett tidspressat projekt säga ”vi hade bråttom, så vi var tvungna att göra förstudier. Vi hade inte tid att göra alla misstag själva”.

Två avslutande korta reflektioner:

1. det var mycket mindre fokus på ”AI” i år än förra året. Självklart pratades det om AI även i år, men förra året var kanske den ohejdade AI-optimismens år (”titta vad vi hoppas att vi kan göra med AI”). I år var min upplevelse att stämningen var mindre naiv.
2. vissa personer är i princip alltid värda att lyssna på. Anders Ekholm, nationalekonom som för närvarande är senior rådgivare på Institutet för framtidsstudier, är en sån person. Man behöver inte nödvändigtvis hålla med honom om precis allt som kommer ur hans mun, men han sätter alltid saker i ett sammanhang, och det finns alltid substans i det han säger.